Det är fantastiskt hur man kan bygga ett par stativhögtalare och få dem att låta så komplett. Skulle kunna skriva många rader om hur jämna de är och hur pass dess karaktär är, men jag märker att det är svårt. Jag har faktiskt slutat analysera och lyssnar bara istället. Min skivsamling har fått nytt liv helt enkelt och jag börjar nästan varje ledig stund med att sitta och riva fram gamla skivor för att bara njuta. Det är märkligt hur prylar kan få en att ändra sig så. Som musiker tycker jag att musik borde vara väsentligt hemma, men under ett par år har det faktiskt varit mycket mer film och tv som varit huvudkällan. Det är först nu jag börjat återupptäcka hur fantastiskt det är att bara sluta ögonen och njuta. Det roligaste med detta är att jag faktiskt hör mer skillnader nu. Utan att analysera lägger jag märke till en massa intressant. Saker man normalt kanske inte tänker på, som tex en hi-hat, där det finns så mycket information och dynamik som hjälper hela spåret att leva. Istället för att bara finnas i bakgrunden som ett otäckt väsande så kan jag nästan känna trummisen spela med feeling och hjälpa hela gunget. Det bara finns där. Alla dessa detaljer, utan att kännas som att man märker ut saker. Det var nog det som fick mig att fastna för Triangle. Känslan av att det spelas musik, inte ljud. Det är också lite av Triangle´s filosofi. De bygger med så naturliga material som möjligt, frontspiken är utformad efter hur en cello´s fot är gjord, allt byggt av dem själva i Soissons, Frankrike. Allt för att skapa en spelglädje och naturlig återgivning.
När man sen sätter i en BD (Blu-Ray Disc) i spelaren så börjar det hända roliga saker. Alla saker som dynamik, detaljer, känslan att vara där blir nästan än mer tydlig än med musik. Ljudet är stort och levande och jag blev faktiskt helt tagen efter att ha kollat på The Hurtlocker. Scenen i början när en bomb går av har bitit sig fast i mig, jag var tvungen att se om den ett par gånger. Men även saker som de lite mer lugna scenerna, där talet är det viktigaste. Samma sak som jag märker i musik så hamnar talet på ett djup som är svårbeskrivet. Rösten är ett par steg framför allt ambiensljud, utan att man tappar den information som finns i bakgrunden. Det är märkligt hur man kan höra detaljer tydligare trots att det känns som nivåskillnaden är större mellan bakgrundsljud och tal.
Elektronik jag använt till högtalarna är
Rotels RSP-1570 som försteg och
Nuforce MCH-2 C5. Nuforce har visat sig vara en utmärkt kombination tillsammans med Triangle och trots alla förutbestämda åsikter om digitala slutsteg kan jag bara konstatera att Nuforce har chansen att slå bort alla såna åsikter. De utnyttjar kontrollen från digitala slutsteg, men med analog switchning får de liv i ljudet. RSP-1570 gör också den ett grymt jobb, framförallt på film. Den som vill ha ett försteg som spelar både 2-kanals och multikanals på ett värdigt sätt bör testa detta.
